Om Saxå GK

Saxå Bruks historia går tillbaka till senmedeltiden, det finns belägg för järnhantering här från 1540. I socknarna runt Saxå fanns under 1600- och 1700-talet ett 50-tal hyttor och nästan lika många hammare. Hytta är en gammal benämning på en masugn, d v s ett slags schaktugn i vilken man framställer järn. Hyttan ägdes av flera delägare, hyttlag, som brukade den under en del av året då vattentillgången var god.
Träkol och malm fraktades i regel under vintern till hyttan, då isarna bar. Första steget i järnframställningen var att rosta malmen. Det gjordes från början i vedeldade rostgropar, men senare i en rostugn. Rostning gjordes för att göra malmen mer porös och samtidigt sänktes dess svavelhalt. Den rostade malmen kunde sedan krossas till mindre stycken.

Järnet framställdes i masugnen genom att malm, träkol och kalk matades in genom "uppsättnings--målet" överst i ugnen. Förbränningsluft pressades in nedtill med hjälp av två blåsbälgar som drevs av ett vattenhjul. Under förbränningen av kolet reducerades malmen till flytande järn vilket sedan kunde tappas ur i formar och stelna till tackor. Malmens bergarter smälte och bildade en slagg som flöt ovanpå järnet och som tappades i fyrkantiga formar. Produkten kallades slaggsten, eller sinnersten, och användes som byggnadsmaterial. Slaggen kunde också stampas (krossas) och användas som isoleringsmaterial.

Det erhållna tackjärnet var dock sprött, men genom att sänka kolhalten i järnet kunde det omvandlas till smidbart järn. Processen kallas färskning. Den kunde göras i osmundugnar men 1633 utvidgades Saxå med två färskningshärdar och hammare, s. k. tysksmide. Vid färskningen smältes tackjärnet i en oxiderande slagg. Vattenkraft användes för drivning av blåsbälgar och hammare. Produkten blev smitt stångstål. Huvuddelen av det smidda järnet exporterades.

I mitten på 1600-talet smiddes 300 skeppund (50 ton) om året. Det gick åt 170 hektoliter träkol för att tillverka 1 ton tackjärn och minst lika mycket till färskningen, totalt över 30 kubikmeter kol per ton smidbart järn. Det är den mängd kol som en mila på drygt 100 kubikmeter virke gav.

Saxås järnstämpel som användes för att märka järnet består av ett S i en ring och fastställdes av Kongl. Bergs Collegii 1828. Det återfinns i dag i golfklubbens emblem.

I mitten av 1800-talet tillkom rostugnen och hyttan byggdes om till en stenmasugn. Ungefär samtidigt lades dock smidet ned. Driften vid Saxå hytta upphörde 1916.

Masugnen är inbyggd i det fyrkantiga huset närmast bron. Nedströms hyttan finns den runda, höga rostugnen och intill den låg malmkrossen. Längre ned ligger stampen som användes för krossning av slagg. Stångjärnssmedjan låg mittemot hyttan på andra sidan bäcken. Klubbhuset var tidigare kolhus. I klubbhuset finns restaurang, omklädningsrum och toaletter. Vid dammen ligger den före detta tvättstugan som nu är golfshop och kansli. Längre upp längs bäcken, vid utslaget för hål 7, finns rester av ett torpställe och ruinen av kvarnen vilken användes till i början av 1930-talet..

Brukspatron Berggrens söner byggde år 1800 och 1809 södra och norra Saxå Herrgård. Södra Saxå Herrgård flyttades till Hällefors och invigdes 1918 som brukshotellet Sörgården. I Mellangården, det röda huset bakom klubbhuset, finns lägenheter som kan hyras för självhushåll.

Saxå hytta har under tidernas lopp haft olika antal delägare i hyttlagen. I slutet av 1700-talet hade dock brukspatron Johan Olof Berggren ökat sitt innehav till 51 64-delar av Saxå hytta och mark. Han ägde även stora delar av Saxå hammarsmedja, Saxå såg, Saxå tullkvarn och Saxå stampverk, dessutom delar i andra hyttor.

Innehavet spriddes i hans släkt men återsamlades av brukspatron K. K. Karlsson som ägde Saxå Bruk i början av 1900-talet. År 1912 bildades AB Saxå Bruk och 1916 köpte Hellefors Bruks AB (HBA) samtliga aktier.

Ggolfklubben arrenderar marken på 50 år från 1965. Den ursprungliga 9-hålsbanan bestod av nuvarande hålen 1, 2, 13, 17, 18, 10, ,12 och 9. Resterande 9 hål anlades 1988, var spelklara 1991, men invigdes inte förrän 1994. Klubbhuset, shopen och tillhörande tomtmark ägs av klubben. Herrgården, Mellangården och parken köptes 1984 av gästgivare Carl Jan Granqvist.  2010 köpte han även den mark som banan ligger på. Hyttan är skyddad som fast fornlämning enligt Kulturminneslagen. Länsstyrelsen har således ett visst ansvar.